The Ultimate
Nu jäklar ska ni få höra en historia som innehåller allt vad en bäst säljande roman skall innehålla! Det är Puder, vänner, tro, svek, hopp, förtvivlan och till och med ett lyckligt slut! Så allt börjar en helt vanlig fredag när jag jobbar i den lilla hyran uppe på berget, och jag hör hur dem andra pratar om hur en skidanläggning, Castle mountain resort, ska få kopiösa mängder snö över helgen. Givetvis så frågar jag när, om dem ska åka och om jag får följa med. Vi kommer överens om att vi borde åka söndag kväll, bo på vandrarhem och åka skidor måndag-tisdag. Jag säger att jag borde kunde få tag på bil ganska enkelt genom att dra lite trådar och kalla in gentjänster. Allt ser mycket lovande ut, vi hittar snabbt sju personer som vill åka, jag lyckas byta till mig dagarna jag behövde och jag var rätt säker på att bil skulle ordna sig. vi hitta till och med ett rum precis vid backen med sju bäddar! Allt verkar reda ut sig riktigt bra, tills att jag kommer hem och jag får reda på att bilen jag hade hoppats få låna ska åka till whistler på måndags kvällen (vilket den INTE gjorde av någon anledning), så frågar runt lite till men kan inte hitta någon ersättnings bil. Nästa dag, lördag, pratar vi ihop oss igen och kommer fram till att några kan åka i deras rumskamrats bil, som också ville följa med, och resten, jag, Alisdair och Em, kunde ta Em's bil, återigen så verkar allt ordna sig rätt så bra. Fram tills eftermiddagen rullar in, då Em kommer fram till mig och säger att hon inte vill köra och att hon fått plats i en annan bil som ska dit, en bil där jag och Alisdair inte får plats i. Här så gav jag i stort sett upp, jag messade Alisdair och berätta nyheten, och spenderade resten av dagen lite små förbannad och ytterst besviken. På väg hem från bussen efter jobbet så möter jag upp med min rumskompis Max och en till som bor i huset, vi små pratar lite och jag berättar vad som hänt, varefter Max säger att det vart ändrade planer med deras bil och att jag faktiskt kan låna den! Överlycklig skickar jag ett till mess till Ali och säger at jag fått tag på en bil. Så fort jag kom hem så började jag planera hur man lättast ska lägga upp allt, och kommer fram tillsammans med Ali att enklast är om vi åker skidor en halvdag i ssv, då båda av oss hade våra skidor där, och sedan åker iväg kring 2 snåret. Tilläggas här ska kanske att det i stort sett var ett stort snöoväder över hela västra Kanada, så ssv fick hyfsade mängder puder dem med, det var bara det att Castle skulle få så sjukt mycket mer. Så vi spenderade lite drygt halva måndagen pumpandes puder i bekanta berg innan vi packade in allt igen och drog iväg på en 4 timmars roadtrip söderut! Första gången som jag faktiskt har lämnat bergs regionerna då vi var tvungna att köra en bit mot Calgary innan vi kunde köra söderut mot Castle. Och kan säga att det är nog bland den största och snabbaste terräng ändringen jag någonsin sätt, tänk dig lite att börja åka i mitten av alperna, ta en höger runt ett berg och plötsligt vara i Uppland! Klippiga bergen tar verkligen bara slut! Ena sekunden är du omgiven av dessa massiva berg och andra så är du bland bulliga åkrar. Resan ner till Pincher Creek, vart vi skulle spendera natten, var relativt händelselös med undantag för en sjukt mäktig solnedgång. Väl i Pincher så letar vi reda på vårat motell, som förövrigt var bra mycket finare än vad jag förväntade mig! Sedan drog vi till BP (typ O'Leary's) för lite kvällsmat innan vi kröp till kojs fulla av förväntan inför morgondagen. Morgondagen gryr och vi går upp med tuppen för att komma så långt fram i liftkön som möjligt! Vi gör bara ett snabbt stopp hos Tim Horton's (#Canadian) för att få i oss lite snabb frukost. Dock så tog den förväntade halvtimmes färden närmare 45 minuter då vägen var oplogad, med bilar framför oss som dammade upp massa snörök blandat med ett fortsatt snöfall. Man varken såg något eller hade något grepp att köra fortare än vad karavanen gjorde. Så efter lång och lite små svettig körning kom vi äntligen fram till Castle leta på en parkering, och gick iväg för att fixa biljetterna så vi kunde börja pumpa lite riktigt djup puder! Fram till ungefär 11;30 spenderade vi på den lite mindre, men fortfarande ack så bra och djupa, sidan av berget då kön till liften var i stort sett obefintlig, i jämförelse med en kö som förmodligen skulle ta cirka 30min, efter det så käkade vi lunch, och när vi kom ut igen så var kön betydligt mycket kortare till den långa liften, så självklart hoppade vi på den. På liften träffar vi på en av lift service männen som ger oss lite tips och säger att dem fått ungefär 1.6 meter snö på två dar uppe på toppen! Väl uppe på toppen av långa liften så kan man ta ännu en lift för att komma till den absoluta toppen, men vår nyfunna vän säger bara att om vi inte gillar att köa så är det lika bra att skippa den liften, och när vi kom upp så förståg vi ganska snabbt varför, ALLA stog i den kön. Så vi bestämmde att vi inte är där för att köa och nöjer oss med att köra ett par sjuuuukt bra varv från halvvägs punkten. framåt eftermiddagen så är vi rätt så slut och bestämmer oss för att bara ta något åk mer, och jag lyckas då övertala Ali att vi kanske ska försöka oss på att ta oss hela vägen upp. Han går med på det och vi ställer oss i kön. Det tog oss 40 minuter att komma fram till liften, och sedan 5-10 minuter till på själva liften! men väl där uppe så var det lätt att förstå varför alla köade för att ta sig upp dit! Där uppe fanns det nämligen färsk nyfallen snö som var 1.6 meter djup, och tillräckligt med lutning för att man faktiskt skulle kunna åka nerför! Och ursäkta franskan men, herre jävlar! man har fan inte levt förens man har åkt i så pass djup snö så att snön forsar över ens axlar, ansikte och huvud vid varje sväng! Helt klart den bästa skidåkningen jag någonsin har gjort! Det kändes som att man var i en skidfilm från något exotiskt snö paradis där någon sponsrad skidåkare blivit utskjutsad, bara det att det här var bara 4 timmar bort från vart jag bor och allt var tillgängligt med tre 3 stols liftar och en 2 stol! Tyvärr så dog min GoPro av kylan så har faktiskt ingenting från det där riktigt djupa, och jag hade inte tid att plocka fram telefonen för att ta bilder då jag hade fullt upp med att hålla mitt momentum igång så att jag inte skulle fastna i snön. Känslan att åka genom så mycket snö går verkligen inte att beskriva med ord, det är något som måste upplevas, och jag är så lycklig och tacksam att jag faktiskt lyckades komma iväg på den här resan! När vi väl kom ner från toppen, efter att nästan drunknat i all snö som sprutat upp i ansiktet, så gick vi till shoppen för att köpa lite minnesgrejor, jag kom ut med en keps och ett tygmärke. Efter det så bytte vi till marginellt mer civila kläder, jag satte på mig en hoodtröja utanpå min fleece istället för skidjackan och Ali gjorde i stort sett samma sak. På vägen hem så ville Ali stanna vid Wal-Mart i Pincher Creek, jag som aldrig vart i ett Wal-Mart sa inte nej. Kan säga att dem har verkligen allt där, det är lite som Maxi blandat med Biltema, Elgiganten och BR leksaker. Ganska fränt, och väldigt billigt. Efter det plockade vi bara upp lite snabbt käk, kaffe och snacks från Tim Horton's och drog hemåt. När vi väl kom hem så ville några andra vänner samlas och spela lite spel, vilket vi gjorde, vilket i sin tur ledde till att jag inte kom i säng förens kring halv 2 på natten, efter att varit vaken sedan 7 på morgonen. Jag var lite små trött. Vaknade nästa morgon, inte av alarmet som vanligt utan av mig själv, kollade klockan, 06:02, av någon anledning hade jag glömt ställa om klockan efter jag bytt arbetsdagar! Tack och lov så funkade kroppsklockan för en gångs skull! Och om någon undra hur det gick för resten av folket som var i ursprungliga gruppen, så slutade det med att den andra gruppen åkte iväg på måndagsmorgonen och åkte både måndag och tisdag, medans den gruppen som Em hade övergivit oss för slutade upp med att inte åka alls, antar att karma segrar. Hoppas den här lilla romanen kan gottgöra att jag varit lite slarvig igen med att skriva, men ni fick mycket att läsa den här gången istället. Men för den här gången Ses när vi ses och hörs när vi hörs! Jag höll nästa på att glömma! Jag har även varit på ett evenemang kallat Big Bear som hölls vid tågstation här i Banff. Vad det är, är i stort sett en litenkonstgjord snö ramp som leder till en dröse rails och hopp, där lokala proffs åkare fick ställa upp i team och tävla om vem som kunde göra häftigast tricks, riktigt jäkla frän, och sjukt kallt. De är lite små svårt att få bra bilder, men lyckades få en hyffsad i alla fall, så ni kan se vad jag snackar om.
0 Kommentarer
|
AuthorMy name is Alexander Gylling I am 22 years old, and I'm from Sweden. Archives
Maj 2017
CategoriesTryck på den här knappen för att komma till dem som hjälpte mig att komma iväg!
|